Utredningsfall:

Min kurator försöker lära mig att välja mina strider, att man inte alltid måste dra saker till sin spets. Säkerligen stämmer det, men usch, jag är en krigsmänniska och jag kan inte låta bli att stå på mig och argumentera för mina åsikter. Jag älskar att diskutera; att få vara delaktig i debatter som känns viktiga och meningsfulla.

   De flesta som läser min blogg känner till mitt ständiga krig om att få sitta på golvet i sjukhuskorridorerna. När personalen vägrade att låta mig sitta på golvet i somras så var jag inte sen med att knacka på avdelningschefens dörr och fråga om de verkligen hade rätt att få vägra mig en sådan sak. Jag vann diskussionen och gick triumferande ut från chefens rum.

Tillbaka på avdelningen den här hösten så satt jag där på golvet utanför mitt rum, när avdelningens överläkare kom och klagade över att jag satt på golvet. Det var en så fruktansvärt skön känsla att med säkerhet i rösten kunna svara ”jag har pratat med avdelningschefen om detta och jag har rätt att få sitta här”.

   Dispyten kan tyckas larvig, men när man är inlåst på en avdelning 24 timmar om dygnet i flera månader, så är varje liten rättighet dyrbar. Så bara för att understryka detta igen så satt jag och två andra patienter på golvet och pratade den kvällen.
.

Jag föll och jag föll förbaskat hårt den här gången. Det slutade med poliser som höll fast mig och ambulanspersonal som nöp mig under resan, för att hindra mig från att somna och hålla mig vid medvetande. Det slutade med akuten och uppvaket, där jag på något sätt lyckades bloda ner golvet i större delar av korridoren innan jag blev fasthållen i sängen.

   Personalen på HIA ringde psyk som kom och fortsatte hålla fast mig i sängen. Jag ska tydligen ha försökt bita en sköterska i ett försök att komma loss. Fick injektioner med haldol och stesolid. Sedan blev det tvångsvård och sedan bältessängen på psyk i åtta och en halvtimme. Underbara skötareI satt med mig i två timmar och höll min fastspända hand.  

Efter det blev det högsta övervakningsgrad i flera dagar. Extravak med personal vid ens sida, även in på toaletten. Det är lika hemsk att kissa med någon inne på toaletten, varje gång. Några dagar senare ändrades bevakningsgraden och personalen fick nöja sig med att titta till mig varje kvart.

   Efter ett läkarsamtal lades Litium och Xanor till i medicinlistan. Det första för att behandla manodepressiviteten (bipolär två numera) och det andra för att minska ångesten. Jag skulle just nu kunna ägna flera timmar åt att hylla Xanor, för gud vad bra den hjälpte mot ångest, även om jag sov dygnet runt vid högra doser. Att det sägs vara den värsta och mest slaktande av benso-preparat är en annan sak.

Sedan hände tusen saker på bara ett par dagar. Förutom överdosen och tvångsvården på psyk så kom beskedet om olyckan i Frankrike och Noras död och släkten blev helt knäckta. Jag fick 40,6 graders feber och eftersom psyk misstänkte svininfluensan så lades jag in (med extravak av psykpersonalen) på infektionsavd. Det visade sig vara lunghinneinflammation och jag fraktades tillbaka i rullstol till psyk.

   Idag, sex veckor senare, är jag utskriven och hemma igen.
.

Foto: Nora och jag sommaren 2008

Jag kan inte förstå att hon är borta. Det är för ofattbart, att just hon skulle dö. Att just hon skulle falla 150-200 meter nerför en ruin i bergen i Frankrike. Att just Nora skulle dö. Att Miriam också skulle falla, men mirakulöst överleva. Men Nora dö. Min söta femtonåriga kusin. Femton år!! Död. Det borde inte få vara möjligt!

   Hennes skratt, hennes hårda med vänliga kramar då hon tjöt till då hon såg en. Åh söta lilla Nora, jag hoppas att du har det bra där uppe i himlen. Att det finns bra basketplaner där uppe, att du kan ha mysiga fikastunder med mormor Sara och att allt ont är borta. Jag ska gå på begravningen med sådana tankar i huvudet, och minnas alla vackra minnen som vi har. Som när vi åkte flakmoppe på Åland. Som då vi firade mormors 80års-dag förra sommaren.

   Det kommer att bli tufft och 200 personer har redan anmält sig till begravningen, men jag ska klara av att gå på den. Jag har en Xanor och en Sobril med mig utifall att det skulle bli för jobbigt. Jag behöver förstå vad som egentligen har hänt.

~ * ~ Vila i Frid Nora ~ * ~ 
.

Haha snälldoktorn har precis diagnostiserat mig för min flörtighet haha. Det tycker jag var skitkul. Diagnosen förklarar tydligen även varför jag gillar att stå i centrum och kan vara jävligt dramatisk ibland. Haha. Som Micha precis sa, det var mer en gullig och positiv diagnos, än en negativ. Jag gillar att vara flörtig, färgstark och dramatisk. Det är liksom en stor del av min personlighet. Så tack Gud, om du nu finns, för att du lät just mig få dessa egenskaper. Mohahaha, fler sådana diagnoser tack!
.

”Det går inte!!” skriker det i mitt huvud och jag försöker febrilt sysselsätta mig med något (vadsomhelst hursomhelst påvilketsättsomhelst) för att knuffa undan dumma känslor och tankar. Bolltäcket gör mig förbannad för det skulle kunna vara suveränt bra men nu är det bara varmt och jävligt otympligt. Inget för mig i nuläget, alltså.

   Jag funderar över att börja skriva på en krönika, känner att jag har ett stort behov av att skriva av mig om all denna jävla väntan som existerar i mitt och så många andras liv. Som i torsdags, då jag satt i fyra och en halv jävla timme på en och samma hårda jävla stol på psykakuten och väntade på att få prata med en läkare. Eller alla jävla minuter jag spenderar i väntrummet på öppenvården då jag väntar på att få min veckodosett med medicin påfylld.

Egentligen har jag tusen uppslag på vad jag skulle kunna skriva om, men jag saknar den där viktiga första meningen. Första meningar är viktiga, och den sista meningen, den där som ska knyta ihop alltsammans lite snyggt och bra.

   Jag lägger ner hela skrivargrejen och slänger mig i soffan och tittar på House istället. Dagens avsnitt handlade om två tjejer som har sex och den ena får en grand mal strax efter. Jag jublar över det faktum att tjejsex visas mer på tv. Även i den senaste Millennium-filmen visas sådana scener. Och äktenskap mellan homosexuella börjar tillåtas. Hurra!

  Åtminstone vissa saker går åt rätt håll, tack och lov.
.

          
Minnen, möten och fikastunder; de där händelserna man kommer ihåg. Som när jag, Madde och Linn satt på ett litet mysigt café i Gamla Stan. Eller då jag Micha, Pia och Alec satt i Alecs säng på Magelungens behandlingscenter på Söder i Stockholm och tittade i klippböcker. Eller då jag och Angelica satt på det rymdliknande caféet och pratade och sen insåg att vi suttit där i över tre timmar.

   Eller då jag och Madde gick vilse på sjukhuset i Östersund, bara för att vi skulle ta en genväg till yranområdet. Eller då jag och Hanna satt på ett utefik i Göteborg och drack Loka med isbitar i och jag fick hennes diktsamling signerad. Eller då jag äntligen fick krama Sabina intill Sergelstorg. Eller då jag och Angelica satt på café Blå Lotus och åt snickerskakor.

   Eller första gången jag träffade Madde hösten 2004 och det fastnade regndroppar i hennes vackra hår. Eller alla de där gångerna jag och Micha har suttit på McDonald’s och pratat skit om de mesta och de flesta. Eller den där gången då jag och Angelica åt sockervadd på Gröna Lund och den där gången då det var 26 grader varmt trots att det bara var mars och vi promenerade omkring på Djurgården.  

Ibland tänker jag på det, hur många det är av oss som lärde känna varandra på Sveriges kanske mest destruktiva poesicommunity för många många år sedan, som då var svårt sjuka men nu är i alla högsta grad levande. Madde, Angelica, Micha, Linn, Hanna, Pia, Sabina, Alec med flera – vi gav upp tusen gånger om, men försvann aldrig på riktigt, vi finns fortfarande kvar. 

   Då var vi anorektiker, bulimiker, borderliner, självskadare, UNS-are, självmordsbenägna, deprimerade och hade splittrade personligheter. Vissa av oss har fortfarande våra diagnoser kvar, men många har idag större kontroll över sina sjukdomar och mycket större självinsikt än tidigare. Många har dessutom flyttat hemifrån, studerat klart, nått fram till sina drömjobb, klarat av att genomföra terapier och behandlingar och fått fullt fungerande liv.

På något sätt är det med en enorm stolthet som jag tänker på oss allesammans och när vi träffas idag så är det med lycka och glädje som vi kramar om varandra. För vi klarar det faktiskt; trots att ärren fortfarande sitter kvar utanpå och inuti våra kroppar, så har vi faktiskt överlevt.
.

Det tycks inte finnas något slut på det här. Tårarna vill inte sluta att rinna utmed mina kinder och minnesbilderna har fastnat på näthinnan och vägrar försvinna. Mardrömmarna klöser sönder mig, liksom den konstanta depressionen. Det tycks verkligen inte finnas något slut på det här. Orden återkommer i mitt huvud, liksom den ständiga frågan hur fan ska jag orka det här? Allting värker inuti och försvinner inte ens när jag sväljer tabletterna. Ingenting förhindrar, ingenting suddar ut, ingenting får det onda att ta slut.
.

Dumma tankar bombarderar sönder mitt inre och jag vet att jag borde åka in till avdelningen, men det känns inte alls lockande att spendera ännu mer tid där. Jag drar täcket över huvudet och spelar musik på högsta volym och biter ihop istället. Hoppas att allting går över på några timmar och att jag ska vakna upp ur den här jävla mardrömmen snart.

   Dessutom har jag ont i halsen och fryser för det har putsats fönster idag och hela huset är iskallt. Mina fingrar värker av frusenhet när jag försöker trycka ned tangenterna. Jag håller på att skriva klart en krönika till tidningen om vikten av bra agerande från skolans sida när en elev börjar visa tecken på att må dåligt. Får se om ansvarig utgivare godkänner den. Har haft problem med att få tidigare krönikor att publiceras.

   Ansvarig utgivare vill censurera dem för att innehållet kan anses stötande av skolledningen. Jag blir arg och mailar tillbaka att jag vägrar låta min krönika censureras. Det finns något som kallas yttrandefrihet i Sverige och jag vägrar vara dölja sanningen bara för att den är hård och skoningslös. Tillslut får jag min vilja igenom och krönikan kommer att publiceras – ocensurerat, men vid ett annat tillfälle.  

   Badkaret nästa. Vad skulle jag göra utan mitt älskade badkar?
.

Foto: Madelene Mellergård.

”Var har jag gjort av min själ?” frågade Mari på nytt. ”Jag har lämnat den i mitt förflutna. I det som jag ville skulle vara mitt liv. Jag slog min själ i bojor när jag hade hus, en man och ett arbete som jag helst av allt ville göra mig av med men aldrig vågade. Min själ finns i mitt förflutna. Men nu har den hunnit i kapp mig och jag känner den på nytt i min kropp, full av entusiasm. Jag vet inte vad jag ska göra; jag vet bara att det tagit mig tre år att förstå att livet höll på att föra mig in på en ny väg, och jag ville inte följa med.”

Ur ”Veronika bestämmer sig för att dö” av Paulo Coelho.

Helgen har passerat och jag har haft Jasmine och Pontus här på besök. Vi har myst och druckit coca-cola och pratat skit om ditten och datten. Nu ligger jag i soffan och tittar på Phantom of the Opera och väntar på att klockan ska slå halv elva så att jag får sätta mig på bussen in till Sandviken och hämta medicin på sjukhuset och träffa Q. Vädret är grått och jag saknar sommarens blåa himlar och värme.
.

Du slår ihjäl de drömmar om lycka som du, trots alla motargument, fortfarande klamrat dig fast vid. De lever i det förflutna och det är där de ska stanna kvar, det vet du. Allt annat är otänkbart. Men i nuet existerar endast minnena, och till och med de har nu börjat krackelera. Att haka upp sig vid det som varit är bara löjligt, det förändrar ingenting, men att lämna det bakom sig tycks vara omöjligt. Det går inte.

   Någon säger till dig att du söker svar som du egentligen redan har. Själv vet du att det är en lögn. Det finns fortfarande sanningar som ännu är oupptäckta och som behöver hittas för att du ska kunna gå vidare. Känslor som aldrig riktigt blivit kända, bara överlevda och med tiden förträngda.

Du sörjer ett liv du en gång hade, men förlorade. Ett liv där du levde på riktigt och inte bara på låtsas. Där och då klappade ditt hjärta äkta, och inte bara falskt. Inte som nu, inte av plast. Att kämpa för att vinna tillbaka det som en gång varit känns lönlöst. Man vinner ingenting på att slåss utan vilja, i alla fall inget annat än tårar.

   Kylan gör dig kall och smaken av livet är bitter. Du hatar det. Hatar att vara en bitter satmara, någon som resterande delen av världen hatar. Sympatin som en gång fanns där hos de i din omgivning är nu borta, puts väck. Fan tänker du. Fan att allt skulle sluta såhär.
Så tomt och så jävla smutsigt.
.

Just nu sitter jag här och toksaknar Hanna, som nu lämnat Gävle efter fyra veckors praktik och dragit tillbaka hem till sitt Göteborg.  Det var så härligt att få ha henne sådär nära ett tag och för hundratusende gången önskar jag att jag kunde stoppa in det här förbaskat avlånga landet i torktumlaren och krympa det. Krympa det så att det blir närmare mellan Gävle och Göteborg. För hon är verkligen en underbar person, min poesiängel.

   Men vi hann i alla fall träffas flera gånger, krama varandra massvis med gånger och göra flera roliga saker. Bland annat så hann vi med att mysfika på Flanör, promenera omkring i den vackra, gamla delen av staden med alla dess pastellfärgade hus. Sedan övertalade en fotbollstokig Hanna mig till att följa med på min första fotbollsmatch.

Dessvärre förlorade Gefle IF mot IFK Göteborg. Jag var sur, Hanna överlycklig. Därefter gick vi bort till den lägenhet som Hanna bodde i under sina praktikveckor. Den låg borta på Brynäs och var liten med söt och trevlig. Där satt vi och åt våra sallader och pratade i flera timmar, om allt mellan himmel och jord.

   Veckan därpå gick vi på bio och såg filmen ”Prinsessa”. När vi kommit ut ur biosalongen var vi fullständigt överens om att det borde finnas fler filmer som den. Fler filmer som tar upp samhällets jävla utseendefixering och hur viktigt det är att man fortsätter förverkliga sina drömmar, för de går att uppfylla – oavsett hur man ser ut.

Jag hoppas, hoppas, hoppas att det inte dröjer

alltför länge innan vi kan träffas igen!
.

Jag var helt enkelt bara tvungen att publicera en bild där min nya säng syns. Bara för att det är så fruktansvärt skönt att ha den på plats. Nu är det fritt fram att komma och sova över hos mig! Dagen har i övrigt varit ganska lugn. Åkte från avdelningen på förmiddagen och kom hem, skrev en krönika om att hela jävla samhället är sönderperfektioniserat och sedan var jag på bandy på Göransson Arena på kvällen.  
.

Ingenting fungerar och jag klarar inte av någonting längre. Det är för tufft och jag har slut på min vid behovs-medicin eftersom jag inte klarat av att sätta mig på bussen och hämta ut min medicindosett på sjukhuset. Väggarna flyttar sig allt närmare min kropp och syret i rummet håller på att ta slut. Jag klarar inte ens av att skriva ordentligt. Fan.

   Jag vill krypa ihop i någons famn och bara gråta ur mig all skit.
.